nuppelina

Jag älskar att köra bil. Speciellt om jag är ensam i bilen på en öde landsväg. Därför tycker jag om att köra sent på kvällarna, då ingen bromskloss vinglar framför mig och tvingar mig att sakta ner. För jag är en speed-freak. Jag vill köra fort, tänka på absolut ingenting, sjunga med till musiken i bilen och bara köra.

Igår körde jag mellan Jakobstad och Vasa sent på kvällen. Jag körde alldeles för fort och bara njöt. Alla andra bilister kunde se sig i röven. De var ändå bara i vägen.

En av de gånger då jag verligen är lycklig och mår bra är när jag sitter i en bil.

Jag älskar att köra ensam, men jag tycker också om roadtrips. Att uppleva saker tillsammans med nån annan. Du kan inte lära känna någon bättre än i en bil. För då har man tid. Man har tammetusan inget annat än tid. Tid att prata, skratta, sjunga eller bara sitta tyst.

Jag vantrivs när jag inte har någon att prata med. Någon som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att vara intresserad av att lyssna till det jag har att berätta. Som själv vill berätta. Som har tid med mig.

Och i en bil på landsvägen har man inget annat än tid.

Jag behöver en roadtrip just nu. Eller så behöver jag flytta till USA och bli en trucker.