nuppelina

Under mina ynkliga 24 år här på jorden har jag konstaterat vissa små saker som verkar vara mera regler än undantag. Ett är att allt, precis allt, har olika stadier. Piaget skulle vara stolt nu. (liten insider-grej för er som har läst utvecklingpedagogik) :)

Jag har varit sjuk denna vecka. Riktigt sjuk, inte bara i huvudet. Feber, ont i halsen, snuva och hela köret. När jag låg sömnlös en natt började jag fundera på vilka stadier man går igenom när man är förkyld. De påminner faktiskt ganska mycket om stadierna i en riktig Ragnarök-fylla. Speciellt de två sista stadierna. Det nästsista stadiet är då du börjar bli rädd att du är så sjuk/full att du kommer att dö. Det sista är när du är så sjuk/full att du börjar bli rädd att du inte kommer att dö. Då döden faktiskt bara skulle vara lugn och mysig i förhållande till det helvete du just då genomlider.

Samma är det med allt annat. Stadier, stadier, stadier. Ett förhållande funkar enligt någon sorts stadieteori. Du blir kär, förälskelsen övergår i att älska, osv.. Sex har också en egen stadieteori, med fem olika stadier. Smurfsex -när man håller på tills båda blir blåa i ansiktet, sovrumssex -när förhållandet har blivit lite mer vardagligt, osv... Googla skiten, vettja.

Det jag egentligen skulle komma fram till är att årstider går i stadier också. Några andra än de självklara med höstlöv och snö då alltså. Alla vet att det är höst nu. Men hur vet man det då? Jo, man börjar sakta men säkert så igenom alla de höst-stadier man gått igenom alla andra år. Det första är när H&Ms höstkatalog kommer i början på juni. Sen travar det bara på.

I onsdags och igår slog hösten sin sista spik i min kista. Stressen kom. Den hör hösten till, men när den kommer blir jag ändå alltid lika arg. Plötsligt står man där, med det bildliga skägget i brevlådan, och stressar.

Mitt i sista arbetsveckan får man plötsligt reda på att man ska ha gjort ett skolarbete tills slutet av månaden. Samtidigt är man sjukskriven. Så får man tre extra nattskift nästa vecka, fast man egentligen skulle vara ledig. Sen kommer det mail om att man ska ha läst någon bok tills en kursstart. Sen börjar man stressa över allt man ska ha gjort detta skolår. Gradun ska skrivas, jag ska på två avslutande praktiker och jag ska ta itu med en massa kurser som lämnat. Kurser som man ska ha godkända för att överhuvudtaget få gå ut på praktikerna.

Skona mig från hösten någon, snälla..

Vi börjar med lite reklam!

Nångång förra veckan köpte jag ett nytt nail-art kit. Det sista i hela stan i färgerna svart, vitt och silver.  :)
Efter lite knåpande för att lära mig måla på fri hand med det så kan jag lätt säga att det är det bästa köpet jag gjort på länge. Ytterligare ett litet plus för att man får med 30 schabloner som man kan använda om man inte vågar måla på fri hand.

 

Natten mellan torsdag och fredag satt jag på jobbet med väldigt lite att göra och bestämde mig för att prova göra en fransk manikyr med mitt nya nail-art kit. Tammetusan vad det går lätt att måla med det, och tammefan vad det håller länge! Den här bilden är tagen för fem minuter sedan, alltså över fem dagar sedan jag gjorde manikyren. Den håller perfekt!

 

 

Som ni kanske märker har jag fastnat för lite mer annorlunda franska manikyrer. Den här är väldigt enkel att göra och går ut på att man vinklar toppfärgen (här svart) så att det bildas ett litet "v" mitt på nageln. Om man vill kan man förtydliga vinkeln genom att dra smala streck med en annan färg (här silver) längs med toppfärgen och sedan ända ut på nageltippen. Dålig förklaring, men lätt att göra. :)

Som sagt var det här det sista svart-vita-silver jag kunde hitta i stan, men det fanns desto fler i färgerna neongrönt, kick-ass-rosa och lila... Om ni tycker om grälla färger eller lyckas hitta ett kit i de färgerna jag har, köp det!

Ibland är jag verkligen blond. Annars också, inte bara sen jag fick femtioelva über-blonda slingor i håret igår.

Dagens blondin-moment var när jag mini-shoppade idag. Jag svängde in via KappAhl, hittade en billig tröja och ett läderarmband. Jag gick till kassan, betalade för armbandet och gick in till Aleksi 13 som ligger alldeles brevid. Väl inne där konstaterade jag att jag gick runt med en tröja på armen. Den tröja som jag hade tänkt köpa vid KappAhl.

Så, jag lag svansen mellan benen, gick tillbaka till kassan vid KappAhl och förklarade att jag har gjort något pinsamt. Sen skyllde jag på att jag är blond. Den snälla (blonda) kassörskan skrattade åt mig och förstod mitt blondin-moment.

Om ni inte tycker om att bli utskämda ska ni alltså inte shoppa med mig. Jag är en blond katastrof.

Nu har jag fått nytt hår!! Superduktiga Jay på Artistica klippte till, och voilà, en helt ny Jonna!

Från sidan...

Och bakifrån! Här är det minsann en jäkla skillnad!

 

Jag är lite kär i mitt nya hår. Det ska bli så jävla skönt att inte ha en massa hår som hänger i nacken hela tiden + att jag faktiskt kan få volym i håret nu när det är kort! :)

...manicure that is. När man tröttnar på den klassiska franska men inte vill vara färggrann, gör som jag. Dra till med lite vitt på fri hand och släng på ett lager silveraktigt pärlemor/glitterlack. It's blingy, but not too much. Liten bonus för att det går så snabbt också.

Tyvärr vägrar kameran göra lacket rättvisa.

Använd er fantasi och tänk er något som är en blandning mellan pärlemor och ett riktigt, riktigt pudrigt och tunt silverglitter. I vissa ljus ser det ut som om det bara skulle vara frågan om en vanlig fransk manikyr, i andra gnistrar det som man skulle ha doppat tassarna i diamantpulver.

Me likey.

Jag älskar att köra bil. Speciellt om jag är ensam i bilen på en öde landsväg. Därför tycker jag om att köra sent på kvällarna, då ingen bromskloss vinglar framför mig och tvingar mig att sakta ner. För jag är en speed-freak. Jag vill köra fort, tänka på absolut ingenting, sjunga med till musiken i bilen och bara köra.

Igår körde jag mellan Jakobstad och Vasa sent på kvällen. Jag körde alldeles för fort och bara njöt. Alla andra bilister kunde se sig i röven. De var ändå bara i vägen.

En av de gånger då jag verligen är lycklig och mår bra är när jag sitter i en bil.

Jag älskar att köra ensam, men jag tycker också om roadtrips. Att uppleva saker tillsammans med nån annan. Du kan inte lära känna någon bättre än i en bil. För då har man tid. Man har tammetusan inget annat än tid. Tid att prata, skratta, sjunga eller bara sitta tyst.

Jag vantrivs när jag inte har någon att prata med. Någon som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att vara intresserad av att lyssna till det jag har att berätta. Som själv vill berätta. Som har tid med mig.

Och i en bil på landsvägen har man inget annat än tid.

Jag behöver en roadtrip just nu. Eller så behöver jag flytta till USA och bli en trucker.

Jakobstads utbud av, ja i princip allt, får endast en halv av fem möjliga. Fem möjliga vadå då? Ingen aning. Men en halv sån är vad Jakobstad, Finlands navel, får idag. :thumbdown:

Jag har spatserat runt på två loppisar med mor och far idag. Inget spännande. Bara tio fula porslinskatter som pappa nästan köpte bara för att få nöjet att köra över dem.

Jag har spatserat runt i stan också. Inget spännande. Alls. Enda jag hittade var ett holografiskt nagellack.

Men men, nya tag imorgon. Då beger vi oss ut på jakt efter en flytväst åt hunden. Så att hon inte drunknar när den efterlängtade flodvågen kommer hit och sköljer bort Finlands navel från kartan.

Men jag är inte bitter.

Jag kom just till Jakobstad, har tagit en liten minisemester bort från vasa och mina egna tankar. Ibland behöver man se lite annat än de fyra väggar man ser när man bara sitter hemma och är ledig. Speciellt efter att man har haft ett nervsammanbrott/ 24-års-kris. Men det pratar vi inte högt om. För jag är i Jakobstad nu. Skvallrets förlovade land. Det du inte vet om dig själv vet alla andra.

Men nu till rubriken. Hur man vet vad en riktig kompis är.

En riktigt bra vän är en sån du kan spendera en två timmar lång bussresa med. Utan att prata i en hel timme. Bara sitta på varsin bänk, lyssna på musik ur varsin mp3-spelare, titta ut genom varsitt förster och allt är helt som det ska vara.

När man inte behöver prata non-stop bara för att man är tillsammans. Men man vet. Man vet att om man vill prata så finns hon där, på andra sidan mittgången, lyssnandes på Madonna eller Lady Gaga. Och när bussen har stannat och man vandrar hemåt så skrattar man nästan på sig tillsammans. Åt ålderdom, smärtor, avföring och liknande. Och man bara vet. Man vet att det är på riktigt.

En sån kompis har jag. Min Kapten. :blush:

Part A!!!

Kom nyss hem från krogen, my lord.

There has been a lot of dancing and a lot of football, men mer om detta när jag vaknar till liv.

Nu gosa.

Kisses