nuppelina

...är ingen mindre än... *trumvirvel*
fästingjäveln som hade bitit sig fast på Ninni. Fy fan säger jag bara! Fy fan!

Känsliga läsare varnas för språket i inlägget. Jag kan inte annat än svära nu.

Där satt vi, mätta och belåtna, och såg på säsong tre av Entourage. Älskling gosar med Ninni och frågar plötsligt vad Ninni har på magen. Tydligen hade han suttit och klämt och pillat på något en bra stund. Eftersom Ninni inte riktigt är som alla andra hundar har hon inte 6 eller 8 bröstvårtor. Hon har 9. Plötsligt hade hon 10 stycken och en stor hård klump under den nyaste.

Panik. Hundjäkeln har gått och fått bröstcancer. Älskling misstror min cancer-teori och jag tar en närmare titt. En konstig klump, ett sår, en... En jävla fästing! Stor, gul och alldeles mumsigt mätt och belåten.

Panik. Jag har aldrig haft en fästing. Älskling har aldrig haft en fästing. Ninni har aldrig haft en fästing. Hur i hela helvetet tar man bort dem? Skruvar man åt vänster? Höger? Vänster och sen höger? Nej, kära vänner, man ringer mamma. Mamma vet.

Panik. Åh, fy fan, fästingar är spindeldjur. Jag är livrädd för spindlar. Men jag måste. Jag måste operera bort ett jävla svullet, gult och äckligt spindeldjur. Jag hämtar min pincett, klämmer om och drar. Den jäveln sitter fast. Nytt tag. Den lossnar. Där sitter den då, fastklämd i min pincett, och viftar med sina åtta äckliga ben.

Panik. Vad gör man med den nu då? Älskling klämmer sönder den i en bit papper och ser äcklad ut. De är tydligen inte så gulliga när de krossas heller. Stackarn kommer att ha warflashbacks om det länge.

Panik. Det fanns ett litet sår bredvid det där fästingen satt fast. Det har alltså funnits två. Var i helvete är den andra? Det kryper överallt på kroppen. Tänk, tänk, tänk... Hunden sover i vår säng, på våra kläder och i våra famnar. Oddsen är att fanskapet finns i sängen.

Nu har jag bytit sängkläder. I morgon ska jag bränna de gamla sängkläderna och köpa ett fästinghalsband.

Fy fan.